Jag kapitulerar inför offentligheten
Jag har bestämt mig för att vidga denna bloggs ämne. Det är på sätt och vis en kapitulation. Att ha saker att säga på flera områden gör att det är svårt att intressera samma personer för det man säger. Därför har det blivit så att jag efter hand har byggt upp flera separata projekt, något som är arbetskrävande i sig, och det det tar energi i förhållande till dem som väljer att blanda allting i samma smet.
Jag har alltid varit en stor anhängare av integritet och att hålla isär livets olika roller. Som person har jag alltid haft starka åsikter och jag tycker inte om att köra dem upp i ansiktet på människor som inte har bett om det. Möter man mig i mitt yrkesliv, i synnerhet om man är en av brukarna av de tjänster som tillhandahålls på min arbetsplats och inte en kollega, är man förtjänt av ett korrekt bemötande och ska inte behöva besväras av vad personalen privat anser om ditten och datten. Det är en professionell inställning och den är bra.
Men i samhället pågår just nu en förändring av offentligheten, en uppsplittring i flera deloffentligheter och en förskjutning mellan vad privat och offentligt. Det har lett till en förväntan att vara än mer “personlig” i sin yrkesroll, även i skriftlig kommunikation. Det skrivna ordet kommuniceras idag på andra sätt än för 20 år sen. Det har lett till ett mångfaldigande av genrer och en dragning åt ett lösare och ledigare sätt att uttrycka sig. Detta leder till en samtidig demokratisering och skiktning av kommunikationsvägarna där de starkaste aktörerna som vanligt drar de längsta stråna men där frirummen både är fler och mer fragmenterade.
Men ska man vara mer “personlig” i offentliga sammanhang så ökar inte då trycket på människor att redigera sin personlighet, i riktning mot det oförargliga? Och vad innebär i så fall detta och vad får det för inverkan på privatlivet vad det gäller ökad internalisering av populärt accepterade värderingar och mindre reella möjligheter att hävda sin egen särart, såvida inte denna särart ingår i en åtminstone delvis accepterad eller kommersiellt gångbar subkultur?
När det gäller utvecklingen av de sociala tjänsterna på nätet som går rafflande fort så finns det i detta lilla land knappt rum för mer än två uppfattningar. Den ena - att det är bra och frigörande, den andra - att det är skrämmande och suspekt. Och där pendlar debatten utan att någonsin komma vidare.
Lina Ydrefeldt har nyligen beskrivit detta på ett bra sätt i sin blogg; Min föreläsning, allmänna reflektioner, skäl på vuxna och Många och inga 2.0-regler.
Efter att ägnat något dygn åt att utforska Twitter och andra tjänster för mikrobloggande och dessutom sett vad bekanta lägger upp med hjälp av sådana tjänster så har jag god lust att gå tillbaka och läsa om alla de klassiska dystopierna; Aldous Huxleys “Du sköna nya värld” från 1932, Karin Boyes “Kallocain” från 1940 och i synnerhet George Orwells “1984″ från 1949. Att vi så godvilligt lämnar ifrån oss personlig information berör mig inte alls på det sätt det skulle ha gjort för 6-7 år sen. Det som slår mig är hur uppsplittringen av kommunikationsformerna verkar hota att förstöra själva tänkandet.
Alla som någon gång i sitt liv har fastnat i SMS-missbruk vet vad det rör sig om. En trängande känsla av att den slående tanke som dyker upp i huvudet just nu måste kommuniceras till någon, och sedan en omedelbar tillfredsställelse och lättnad när man har fått iväg den. Men till vilket pris? Priset för det hela är att det bryter sönder hela tankeprocessen i små små fragment. Vi får en ständig process i omedelbar strävan efter uppmärksamhet och bekräftelse i stället för det väl genomtänkta inlägget som kan nagelfaras och begrundas. Och vi får ett tryck på att redovisa det ofärdiga, det ogenomtänkta och det icke reflekterade, som också finns i andra delar av kulturen. (Inte minst i modern pedagogik och gymnasieskolans projektarbeten.)
Ändå har jag just bestämt mig för att börja twittra. Twittrandet ska användas till att i någon mån knyta ihop mina onlineidentiteter, och detta är ytterligare en del av kapitulationen. Tjänster som säger sig vilja hjälpa oss med just detta, att från en sida eller klient hålla koll på fllera olika sociala nätverk som människor kan vara med i och publicera sig på är för övrigt något som har växt fram sedan en tid tillbaka.
När jag nu i ett slag har bestämt mig för att sluta hålla igen på egna inlägg på nätet som kan beröra min yrkesroll och dessutom lägga det på en sida som skulle ha ägnats åt respektabelt redovisande av onlinetjänster à la web 1.0, att knyta ihop åtminstone två onlineidentiteter samt att försvära min själ åt detta djävulens verktyg Twitter som hotar själva det självständiga tänkandet då är min kapitulation förmodligen snart fullständig.
Återstår dock några spärrar vad det gäller öppen redovisning av privata nojor och mitt känsloliv. Men det kommer kanske?
PS. Mitt twittrande kan följas på http://twitter.com/Nattbibliotek
admin | Nattbibliotek reflekterar
Google Profile
